Har lite funderingar på att komma tillbaka till bloggvärlden, fast med en ny blogg. Den här känns det som att jag är färdig med. Ifall det var någon som undrade.

Hej. Idag har jag klämt ihop en sammanfattning av tre artiklar på två A4-sidor och känner mig mycket duktig. Det fascinerande ämnet som avhandlades var mitokondriens roll i apoptosen hos den lilla rundmasken C. elegans. Tyvärr vill jag inte avslöja vad artiklarna kom fram till för världsomvälvande slutsatser innan examinatorn på min kurs har fått ta del av det hela. Men om ni ber snällt så kanske jag kan ge ett litet smakprov! Kanske.

Vad jag levt på idag: Fil, macka, ipren.

Imorgon ska jag möta upp Emma vid den okristliga tiden 08:15 (det har blivit många sovmornar för mig på sistone) och vi ska dra igång med seriöst tentaplugg. 16 december har jag biostatistiktenta, sen är jag ledig till typ 19 januari. Vi studenter har det inte lätt.

Har jag berättat att jag bestämt mig för att ta en masterexamen? Det har jag i alla fall. Så sommaren 2010 kommer jag skutta ut från Linköpings universitet med en kandidat från biologi/kemi- med matematikprogrammet samt en master of biology. Sen hoppas jag bara på att jag får ett jobb. Eller att jag får stanna kvar och bli galen doktorand och forska. Gud, det vore fenomenalt. Ni skulle bara veta hur mycket jag trivs på labb. Eller läsandes artiklar. Eller på labb. Mmm.

Sovdags vare.

Thomas den jäveln skickade en sån där utmaning till mig som går ut på att man ska lista x antal saker om sig själv, ni vet. Jag skulle kunna smickra mig själv och anta att han gjorde det för att få lite liv i den här bloggen igen, men min intuition säger mig att det var för att jag dök upp i hans huvud när han försökte komma på sju stycken personer han kände som bloggade. Jag känner mig hedrad etc! Såna här utmaningar brukar i vanliga fall användas av den utmanade för att berätta skrytgrejer om sig själv (med ursäkten "nu FÅR jag faktiskt berätta hur fenomenal jag är, jag blev ju typ TILLFRÅGAD" vilket går att jämföra med ett skolbarn som fått högsta poängen på ett prov men lärt sig att folk blir arga om man går omkring och skriker ut det bara sådär, medan det blir fullt tillåtet om någon faktiskt frågar först vad man fick på provet). Evighetsparentes, förlåt. Well, jag var det där skolbarnet. Jag är fortfarande det ibland. TROTS detta ska jag försöka att behärska mig från att berätta fenomenala saker om mig själv och istället berätta sju grejer som inte enbart är smickrande för omvärldens (dvs er) bild av mig. Okej?

Orkar inte klistra in reglerna och jag kommer ändå bryta mot dom sen genom att inte utmana nya människor, men sju grejer är ju ändå huvudkonceptet så det tänker jag åtminstone följa.

1. Jag lärde mig i förrgår skillnaden mellan självförtroende och självkänsla genom att läsa i nån rådgivningsspalt på nätet, och det slog ner som en blixt från klar himmel varför jag aldrig fått nån rätsida på hur det står till med mitt självförtroende. För hur kan jag dels tycka att jag är en fantastisk människa men samtidigt vara livrädd för att andra inte ska gilla mig? Jo, för jag har bra förtroende till mig själv och min egen förmåga att göra det mesta, men jag tror aldrig att det riktigt räcker till. Jag duger inte helt. Jag är alltid lite snett ute, lite konstig, i vägen, jobbig om jag tar för mycket utrymme. Ringer jag upp någon så stör jag den, frågar jag någon om den vill ses så förstör jag dens planer, ber jag om hjälp tar jag upp onödig tid. Det är som att jag tror att jag inte förtjänar att andra böjer på sina planer och rutiner lite för min skull någon gång. Samtidigt som jag med glädje böjer mig för andra. Och allt det här dök upp ungefär vid tvåtiden på eftermiddagen i fredags och jag förstår helt plötsligt varför jag agerar som jag gör i så många situationer (exempelvis: vill helst att C ska fråga när vi ska ses, ogillar att betala för saker i affärer - jag tar ju upp tid både för den som sitter i kassan och andra kunder, avskyr att ringa folk som jag inte vet VILL jag ska ringa etc). Det här blev en väldigt lång punkt, men det vi kan konstatera är helt klart att jag har något att jobba på. Mycket.

2. Jag är en slusk. Min lägenhet är som en ungkarlslya. Den är dammig, stökig, fullproppad med prylar, oorganiserad. Använda kläder blandas med rena och tillsist är allt en stor röra och jag får ta upp plagg efter plagg och LUKTA på för att avgöra vad jag kan ha på mig den här dagen och tillsist får jag tvätta allting, smutsigt som rent, eftersom det av någon anledning åkt ner på golvet och in under sängen och fraterniserat med dammråttorna så pass länge att det som en gång var rent inte längre kan klassas som i närheten av användbart längre. Och ja, ibland äter jag pasta direkt ur kastrullen bara för att jag inte orkar diska en tallrik.

3. Min lättskrämdhet, som är så roande för så många, har inte alltid funnits där. I min ungdom (läs: mellanstadiet/högstadiet någon gång) hade jag en bästis som för mig var urtypen av det femnina medan jag mest kände mig som en stor och oformlig massa. Hon var kort, späd och, ja, lättskrämd. Eftersom jag inte hade några möjligheter att krympa till en pygmés storlek så efterapade jag det jag faktiskt hade en möjlighet att härma, däribland hennes lättskrämdhet. Varje gång något plötsligt ljud eller någon oväntad rörelse dök upp såg jag alltså till att hoppa till, och efter ett tag utvecklades det inte bara till en vana utan jag blev faktiskt rädd på riktigt och det där med att hoppa till började sköta sig självt. Där är jag kvar nu. Eftersom det är dittränad så borde jag rimligtvis kunna träna bort det med, men någonstans inom mig vill trettonåriga Erika fortsätta hålla fast vid sina "feminina" sidor och helt enkelt inte släppa taget om det här. Vem vet, kanske står jag här en dag och har höjt upp min självbild till samma nivå som mitt självförtroende och märker hur min lättskrämdhet helt plötsligt har flygit sin kos. Eller så den kvar för livet. Bara tiden kan utvisa, antar jag.

4. Varje gång folk jag känner har kul utan mig så blir jag svartsjuk. Jag vill inte att världen ska fortsätta snurra och folk ska skratta och vara glada utan att JAG är med. För det betyder liksom att dom klarar sig lika bra UTAN mig, och så kan vi ju inte ha det.

5. Jag är livrädd för att stava fel vilket gör att varje gång jag hamnar på ett ord vars stavning jag är det minsta lilla osäker på så googlar jag. Har jag en riktigt dålig dag så googlar jag även på ord vars stavning jag är säker på, eftersom jag kan få för mig att jag fått någon slags blackout och att allting jag vet egentligen inte alls är så som jag tror att det är.

6. Någon sjätte grej kommer jag inte på.

7. Den här bloggen är, som det känns nu, på väg att avvecklas. Skrivande har alltid varit en viktig del av mitt liv, och när jag upptäckte att jag kunde låta andra ta del av mina nedskrivna tankar så blev jag överlycklig. Men på sistone har behovet blivit mindre och mindre, samtidigt som jag är ungefär så oanonym man kan bli i den här bloggen. Det leder till att dom gånger jag trots allt skriver så måste jag censurera mig massor vilket gör att jag nästan alltid blir missnöjd med det jag fått ner i efterhand och tappar lusten allt mer. Det i sin tur får mig att skriva allt mer sällan, därmed tappar jag läsare, känner mig tråkig, skriver något för att jag känner mig pressad, tycker det var dåligt, tappar lusten ännu mer, osv osv. För att bryta den här onda cirkeln skulle jag alltså behöva sluta bry mig om vilka som läser, om någon läser, och vad den som eventuellt läser tycker om det som står. Och jag vet inte, men det känns lite knepigt? Jag tänker dock inte göra något dramatiskt "hejdå, nu försvinner jag härifrån"-avslut. Inget bloggavlivande, det har jag inte hjärta till. Självdör den så självdör den, men jag tänker inte sätta dit yxan och göra något aktivt för att påskynda processen. Och fortsätta skriva kommer jag alltid göra, någonstans och på något sätt.

Egen print screen:


Jag är inte roligare än så här nuförtiden. Sorry.

Gud vad jag har varit effektiv idag. Skrivit som en liten myra hela eftermiddagen! Och nu ska jag handla för att sen kunna laga fredagsmiddag hemma hos C. Visst ville ni veta det här?

Är på fantastiskt humör!

Pretty woman är en rätt korkad film, men jag fattar verkligen inte hennes no-kissing-rule. Hon vill inte kyssas när hon är med en "klient" för att hon inte vill bli känslomässigt invovlerad? Vadå, kär eller? På nåt sätt tror jag, bland dom problem man har som prostituerad kvinna, att det största inte är att man riskerar att bli kär i någon av de fantastiska kunder man betjänar.

Eller menar hon nåt helt annat och jag har missuppfattat hela skiten? Tell me!!

Idag borde jag ha skrivit på mitt arbete men det gjorde jag inte för jag spelade WoW istället. Men det är okej, för jag hinner ändå. Dessutom diskade jag i förmiddags vilket genererar åtminstone några duktighetspoäng.

Jag vill strypa en kille i min basgrupp. Seriöst. Vi hade basgruppsmöte idag och helt plötsligt satt jag och tänkte att om man typ gör sig av med honom så skulle vi slippa honom sen och alla skulle bli nöjda och glada. Men sen kom jag på att man inte får göra så med folk. Även såna som driver mig till vansinne måste få finnas.

Fast man kunde ju önska att dom inte fanns precis så nära mig i alla fall.

Jag sitter egentligen och skriver skolarbete nu, men jag måste bara berätta, jag fick en femma på Matematiska modeller i biologi-tentan. Sen när blev jag så... bäst?

/Fröken Odräglig